Ett par berättar
Det här är en beskrivning av hur Åsa och Anders upplevde sin barnlöshet.
Åsa, 36 år
Anders och jag träffades för 10 år sedan och redan efter 2 år tillsammans bestämde vi oss för att vi ville bilda familj. Jag slutade med p-piller och så var det bara att ”sätta igång och producera barn” – trodde vi… Men när mensen kom tillbaka månad efter månad föll modet och den där skamfyllda tanken ”tänk om jag är steril” kom smygande över mig. Anders funderade väl inte så mycket över situationen; utan kom med tröstande ord såsom; ”ja, men inte hade du väl trott att det skulle fungera direkt” eller ”ska vi inte boka en resa till Thailand så att vi har något roligt att se fram emot”. Men när ytterligare 3 år hade passerat och inget hände så började även omgivningen att undra. Vi bor på en liten ort och många av våra vänner och släktingar var gravida eller hade fått barn.
Nu kom ilskan och avundsjukan krypande; varför händer det här just oss?! Överallt såg jag gravida magar och lyckliga kvinnor med barnvagn. Sedan, när de flesta förstod att vi ändå försökte, kom DE GODA RÅDEN: gör si, gör så, har ni provat det här, det fungerar nog snart, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge o.s.v. Det var nästan ännu värre, vi hade ingen att prata med utom varandra och vi hade olika behov av att prata. Jag vände mig till min mamma när Anders tröttnade, men jag tror inte att han pratade med någon annan om vårt problem. När vi började förstå att vi nog behövde medicinsk hjälp kom informationssökandet igång på riktigt. Jag läste massor på Internet och tack vare det kom vi i kontakt med en privat klinik ganska snabbt för en utredning. Den visade att det inte var fel på någon av oss, s.k. oförklarlig barnlöshet.
Kön till en landstingsfinansierad IVF-behandling var nästan ett år lång, så vi gick vidare med en behandling på den privata klinik där vi gjort utredningen samtidigt som vi ställde oss i ”landstingskön”. Allt kändes bra till dess att jag skulle börja med hormonbehandlingen som stänger av min egen ägglossning. Jag fick alla besvär man kunde tänkas få – yrsel, svettningar, humörsvängningar! Jag mådde så dåligt att jag var tvungen att avbryta behandlingen. Detta hade jag inte trott om mig själv – att jag inte skulle klara av behandlingen! Nog för att jag inte gillar sprutor, men jag var vid det laget inställd på att göra VAD SOM HELST för att bli gravid. Nåväl, i bakhuvudet låg information som jag hade läst någonstans om ett ”kort program” som inte gav samma biverkningar och sökandet började igen, men med mitt livs största misslyckande i bagaget! Men skam den som ger sig - jag hittade en annan klinik som hade just detta program (jag vet nu att det kallas Antagonist-metoden) och bokade direkt in ett besök.
Inom tre veckor hade jag påbörjat min behandling, som den här gången gick mycket smidigare. Glad över det faktum att jag inte behövde avbryta behandlingen blev jag helt överrumplad över hur jobbigt det var! Ja, alltså det här med sprutorna gick över förväntan eftersom de har en så smidig ”penna” och som kom tillsammans med tydliga instruktioner. Jag var helt enkelt helt oförberedd på vilken prestationsångest som låg i detta med äggen! Jag hade läst om att det var normalt att få ut mellan 5-15 ägg – men ur min äggstock kom endast 2 ägg… Jag blev urbesviken när jag fick höra det direkt efter ägguttaget! Det här kommer aldrig att gå, det kommer aldrig att funka, vi kommer aldrig att få några barn, jag kommer aldrig att bli mamma – tankarna susade runt i huvudet och jag ringde flera gånger till kliniken för att höra om det var jag som gjort något fel, hur mina chanser såg ut och om det här jag hade läst om blastocystodling. De lugnade mig och berättade att allt såg bra ut och att det räcker med att ett ägg blir befruktat.
Nästa dag var det dags… dags att bli gravid, dags att misslyckas igen – eller…?? Anders var med (liksom vid ägguttag) och jag var verkligen jättenervös. Läkaren kom in och berättade att båda mina ägg hade blivit befruktade och att de skulle sätta in det ena och frysa ner det andra. Det gick smidigt, inte som vid ägguttaget när man blev lite groggy och fick ligga kvar några timmar på kliniken. Vi kunde åka hem direkt, med ett bifogat gravtest att göra om 18 dagar. Den dagen låg jag bara i soffan med fötterna på en kudde. Lite töntigt, tyckte Anders – men jag tänkte minsann göra allt jag kunde för att bidra till mitt barn. Ja, jag vet att det inte har någon betydelse egentligen, men det kändes skönt att bara få ligga där och känna sig GRAVID.
Sen kom den långa väntan på att få göra gravtest. En vecka gick, och när två veckor nästan hade passerat började jag blöda. Förtvivlad ringde jag till kliniken och berättade. De lugnade mig med att säga att jag kunde blöda fastän jag var gravid och bad mig vänta till det var dags att ta gravtest fem dagar senare. Det gjorde jag fast jag var säker på att det skulle visa negativt (som så många gånger tidigare) och jag hade rätt… Jag orkade inte ringa in för att meddela kliniken, Anders fick göra det. Sen följde en tid av komplett vaacum – inget hände. Vi pratade inte med varandra på väldigt länge, men till sist bröt jag tystnaden. Då, helt plötsligt, hade Anders en hel del tankar om situationen. Hur många gånger ska man behöva försöka, hur mycket ska det få kosta, vilka är alternativen? Jamen vadå – vi hade ju bara provat en enda gång!
Jag ringde kliniken igen och fick höra att de har ett paket om 3 behandlingar, men så pratade vi också om att jag hade ett ägg i frysen. Såklart att vi skulle försöka med det först! Det var ju (till Anders stora tröst) inte heller lika dyrt som en vanlig IVF-behandling. Dessutom var proceduren mycket enklare den här gången, eftersom jag slapp hormonstimuleringen och ägguttag. Jag kom bara till kliniken för att göra ett ultraljud och fick sedan progesteron för att förbereda kroppen på att ta emot mitt tinade ägg. Den dagen vi skulle få tillbaka ägget kände jag mig helt lugn, jag vet inte riktigt varför. Kanske var det för att jag visste hur det hela gick till och att det inte var så jobbigt som vid ägguttag, kanske hade jag bara bestämt mig att ha en positiv inställning till att det skulle gå bra. Liksom tidigare kunde vi åka hem direkt och sen kom den långa väntan på att få göra gravtest, men utan blödningar denna gång. Dryga två veckor senare visade gravtestet POSITIVT och idag sitter jag här med Greta i knäet, och hon har just blivit storasyster till Astrid, som kom till på naturlig väg!
Anders, 37 år
När vi märkte att det var problem med att skaffa barn bröt Åsa ihop, hon tyckte att det var mycket jobbigare än vad jag tyckte. Jag har liksom aldrig funderat kring det här med att skaffa barn förrän hon tog upp det. För henne var det mycket viktigare - ett bevis på att vi hörde ihop. Jag pratade väl lite med en jobbarkompis, som jag vet hade fått tvillingar väldigt mycket för tidigt med hjälp av IVF. Han sa att det var en urjobbig process och att det inte var någon idé att försöka förstå tjejen, att det liksom bara var att ”hänga med”. Men jag ångrar att jag lyssnade på honom, jag hade nog kunnat engagera mig lite mer - från Åsa, så hon hade hela tiden försprånget och jag halkade efter. Det var jobbigt att se vad hon fick vara med om och jag tänkte att det var tur att det inte berodde på mina spermier, även om de aldrig hittade något fel på någon av oss. Men så kom ju Greta och det känns helt klart värt besväret!